Old Music Usually Better Than New

Sorry Swedish again. This is an article that I have written for another blogg, Kulturbloggen:

Bästa julskivan är gammal – ju förr desto bättre
Julmusik är extremt enformigt, ofta handlar det om nya versioner av 8-10 välkända låtar som återvinns på skiva efter skiva. ”Chestnuts roasting on an open fire…”, ”Dashing throught the snow..” … (slipper man själva bjällerklangslåten – som för övrigt är den äldsta av dessa standards - så har de i alla fall lagt på lite bjällror i bakgrunden”, bjällror är julljudet framför andra).

När man handlar julklappar får man den definitiva överdosen. Då spelas smetig julmusik så att sirap rinner ur öronen, för några år sedan gick facket ut och vädjade för sina medlemmars räkning att de skulle slippa höra julmusik mer än 2 timmar om dagen.

Med detta sagt så får jag ändå medge att jag älskar julmusik. En annan sorts julmusik. Jag älskar det sakrala, vackra och klassiska. Som riktigt bra inspelningar av brittiska Christmas Carols. Eller när London Symphony Orchestra med kör tar hela Albert Hall i besittning och sopranerna klarar alla höga tonerna i "Oh Come All Ye Faithful" med den självklarhet som bara en av världens bästa körer har.

Jag älskar också det som väl kan beskrivas som raka motsatsen: när Sufjan Stevens sätter sig i vardagsrummet med sina vänner och skapar lägereldsstämning på sina fem underbart söta julplattor inspelade under början av 2000-talet, senare samlade till ”Songs for Christmas”. Här är det snarare närhet och innerlighet som utvinns ur samma sång. Att höra "Det är en ros utsprungen" med Sufjan är som att höra den för första gången.

Andra nödvändiga julplattor för mig är den avstressande Ital Skurks ”Fira jul i fred” (reggaeband från Stockholm) och sist men inte minst Blind Boys of Alabamas fantastiska energkick ”Go Tell it on the Mountain”.

Det tar tid att lyssna in en julplatta liksom andra bra plattor och man brukar dem ju bara en kort tid per år. Därför är det inte säkert att det som just landat håller i längden. Jag har ännu inte skaffat mig och lyssnat in mig på Bob Dylans julskiva, men en gissning är att den kan bli en sådan favorit. Jag trodde Chris Isaacs julskiva var en klassiker, men den spelar jag aldrig någonsin längre, det där visar sig alltså med tiden.

Nytt är ingen fördel i min julvärld, helst ska det vara gammalt och gärna mycket gammalt. Jag har en back med stenkakor som går varm varje jul och där finns favoriter som ”Julgranen från mina barnaår” med Harry Brandelius och Thor Modéns klassiska ringlekar på Skansen med Skansens kör.

Avslutningsvis älskar jag det fåniga, tramsiga och löjliga. Låtarna som spelas när jag är jul-DJ på klubb Sunkit veckan före jul och som går varma även här hemma under julstöket. Falsksång, pretentiösa försök att skapa nya julhits och udda artister vars mission få förstår (utom vi på Sunkit) gör mig alltid på gott humör. Återkommer med en lista över årets favoriter.